Flyttat
Vem kan skiljas från vännen sin...
Dansken, 1963 -- 2011
Jag hade inte längre någon kontakt med honom, men jag tänkte på honom ibland, drömde mig tillbaks till den gamla goda tiden. Som när vi lånade gymnastiksalen i skolan där han jobbade och spelade volleyboll. Vi brukade vara runt 12-16 personer där på helgerna. Full-lastade med folköl och spela volleyboll tills det blev morgon.
Du är den föreste vännen jag förlorat, för alltid. Jag har tappat bort andra vänner, som har flyttat eller förlorat kontakten med. Men du är den förste vän jag förlorar, för alltid. Jag har aldrig tänkt på att det kan inträffa ens, jag har förlorat arbetskollegor, i samma ålder som mig själv. Jag har förlorat släktingar, farbröder, mormor, morfar, farmor, farfar och det har varit jobbigt, riktigt jobbigt. Men det var mer väntat, de var gamla, hade levt sina liv till fullo.
Du var i dina bästa år, just fyllda 48. Nu finns du inte mer.
Fan fan fan.
Jag grät hela dagen igår, hela natten också för den delen.
Jag undrar hur det kommer sig att de minnen jag hade med dig kom tillbaks så starkt när jag fick reda på att du var död?
Jag kommer ihåg saker kristallklart även fast det var 10-15 år sedan de inträffade.
Du var alltid den som anordnade saker, du såg till att alla fick reda på att det var någonting på gång, det var du som arrangerade tävlingar. En "Järnmannen" tävling hade vi, massor av olika grenar, gocart, pilbågsskytte, fiske, optimistjolle, friidrott och mycket annat. I slutet av året räknades grenarna ihop och så fick vi fram en "Järnmannen" bland kompisarna. Det var du som höll ihop allt och alla. Som ett kit mellan alla kompisar!
Vem kan segla förutan vind...
Optimistjolletävlingen var kul. Du hade ordnat så en snubbe kom och lämnade av en hel hög med optimistjollar vid Stäket. På med flytvästar och så gav vi oss ut, det var inte många av oss som hade testat det förut, så några blev blöta :)
Det blåste ordentligt ute på fjärden där vi höll tävlingen, mellan 2 bojar några gånger sen skulle vi tillbaks och lämna jollarna och gå ut och festa. Men vinden avtog, det blev helt vindstilla och vi fick använda rodren som paddlar. Det tog några timmar att komma in och vi var inte många som orkade gå och dricka öl efter det :-)
Vem kan ro utan åror.....
Vi var ofta ute och fiskade, Dansken, jag, min bror och några kompisar till. Vi hyrde båt vid Ängsjö och var ute och fiskade i över ett dygn många gånger.
En gång kommer jag speciellt ihåg, när min bror och en annan kompis hade blivit så fulla under natten att de inte orkade följa med ut och fiska på morgonen.
Det var bara jag och Dansken. Jag kommer ihåg ditt skratt, vi skrattade alltid mycket då, man kunde skoja om allt och ingenting. Det var ofta en hård, rå ton mellan alla oss kompisar, men väldigt kärleksfullt samtidigt, vad jag vet var det aldrig att någon tog illa vid sig av något skämt utan vi skrattade bara och skämtade tillbaks ännu värre! Det var en sorgelös tid. Du var väldigt omtänksam, ville aldrig välja någonting först, du gav alltid bort de bästa bitarna till andra, du tyckte om att göra andra glada. Du var en underbar kompis, en vän för alltid, trodde jag. Nu finns Du inte mer.
Du lånade en vit-gul rappala vobbler av mig den morgonen, som du fick några fina gäddor på. Du tackade när jag hjälpte dig att få upp dom i båten, för annars räknades det inte som fångst, sen släppte vi tillbaks dom igen. Det är som det hände igår, luften, vinden, trädens böljande, vågornas kluckande mot båten, allt finns kvar någonstans i huvudet, men hur kan det bli så starkt igen? Allt finns kvar i huvudet, du också, men du finns inte på riktigt längre, nu är du bara ett minne, ett fint, otroligt fint minne.
Det var ju den gången vi körde av brytpinnen på motorn, vi körde in i en liten vik och skulle fiska men viken var full av sten och propellern slog i en av dom och brytpinnen gick av, vi fick paddla med händerna för att komma in till land och byta den jäkla brytpinnen... utan verktyg.
Vem kan skiljas från vännen sin....
Nu finns du inte längre, vi spelade ofta fotboll tillsammans, ibland på skoj och ibland i korpen. Vi spelade ofta brännboll och oftast var det du, Dansken, som drog ihop gänget och fixade rack och bollar. Nu gör du inte det längre.
Han fick nog av det här och valde att gå vidare, till någonting okänt. Han slipper nu det här livet, och jag hoppas han funnit frid.
Enligt hans mor hade han fått några psykoser och under den sista tog han sitt liv. Det är allt jag vet. Hon sa "Hoppas att han äntligen fått frid nu." så han mådde nog väldigt dåligt.
Hur dåligt, är det svårt att föreställa sig, visst har vi alla lekt, eller brottats med tanken på att avsluta livet. Jag skriver "lekt" med tanken för att ibland kan det vara befriande att tänka på det, att i tanken få lämna allt som jag upplever som jobbigt. Att inte finnas mer, att uppslukas av ett mörker. Men det skulle jag aldrig göra, jag skulle aldrig göra så mot mina barn, aldrig! Förut slogs jag ofta MOT tanken att ta mitt liv, då var det jobbiga och mörka tankar som ju mer jag slogs mot dom och inte ville tänka på dom, desto hårdare anföll dom mig.
Mindfulness fick mig att tänka om, jag lät de jobbiga tankarna komma in, jag bjöd in dom när dom knackade på, och jag lät dom vara i huvudet utan att försöka påverka dom. Till min stora förvåning blev det mycket enklare att hantera tankarna då, jag märkte att dom inte var farliga, det var fortfarande jag som bestämde.
Tillsist hamnade jag alltid på samma ruta, jag vill inte ta mitt liv. Jag vill leva, för mig själv och för mina barn.
Men vilka maror måste inte Dansken gått igenom, vilka mörka platser och fantasier stötte du på som tillsist gjorde att du inte orkade leva längre. Tänk om, tänk om jag kunde gjort någonting för dig. Jag tror inte det men såhär i efterhand ångrar jag verkligen att jag inte ringde dig någon gång, skickade ett meddelande, lät dig veta att jag tänkte på dig.
Du finns inte hos oss längre. Jag kan inte skicka något meddelande längre, jag kan inte ringa din telefonsvarare och bli lurad av ditt meddelande längre.
"Aaaa det är Dansken.... NÄMEN TJEEENA hur är läget.... jofan det är bra, hur är det med dig? ... aha, aaa ok. Vad har du på hjärtat då? ......... NÄ, men lämna ett meddelande efter pipet så ringer jag upp! haha, hejdå!"
Jag vet inte hur många gånger jag gick på det, för du sa exakt samma sak när du verkligen svarade också, jäkla orm! :-)
Jag vet inte om det är viktigt, men det känns viktigt för mig att veta hur det gick till när han tog sitt liv, samtidigt kan jag inte fråga någon, det vore verkligen ett övertramp. Varför vill jag veta det? För att veta att han inte led? Jag vet inte.
Nu är det för sent i alla fall, oavsett om du led så eller inte, så har du fått tyst på dina plågoandar, marorna rider dig inte längre. Jag hoppas du sitter i en båt någonstans, i Nangiala kanske, och fiskar med en vit-gul rappala och har det bra.
Jag hoppas det. Men jag tror inte på det, men det är en fin tanke på något sätt. Att när vi dör så fortsätter vi att leva på något annat sätt. Jag har ingen aning om hur det skulle gå till.
Egentligen är det kanske mest för sin egen del man tänker så, för att inte vara så rädd för döden, för den som är död spelar det nog ingen roll alls. Är det svart så är det, man kan inte tänka "Jaha, nähä så jag kom inte till himelen då?" och kom man till himelen så är allt frid och fröjd.
Eftersom jag fick reda på det så långt efter att det hänt så skriver jag om det, för att ta farväl, på mitt sätt. Jag har ingen begravning jag kan gå på och säga "Hejdå, bästa bästa Dansken!" Jag skriver några rader och vill på det här sättet säga hejdå, världens bästa, bästa Dansken!
Jag kunde inte skiljas från vännen min utan att fälla tårar.
Jag saknar dig.
Vem kan segla förutan vind, vem kan ro utan åror?
Vem kan skiljas från vännen sin utan att fälla tårar?
Jag kan segla förutan vind, jag kan ro utan åror.
Men ej skiljas från vännen min, utan att fälla tårar!
Din älskade Thåström, endast ett klick borta!
www.youtube.com/watch?v=yjB0UfviG_U
Självkänsla.
Jag och min terapeut har diskuterat min självkänsla många gånger, eller min brist på självkänsla kanske jag ska säga. Vid mitt sista besök, nej inte senaste, sista besöket hos honom, så tyckte han att jag var så övertygad att han kallade den bild jag har av mig själv, som ful/grotesk, för ett ”Grundantagande” alltså att jag på något sätt kommit fram till att så är det och ingenting kan ändra på det. Ungefär som att jorden är rund.
Självklart, och det spelar ingen roll om 10 personer står och försöker övertyga mig om någonting annat så håller jag ändå fast vid min övertygelse.
Jorden är rund, jag är ful/grotesk.
Men….
Jag gillar inte när någon ger mig facit, efter att han sagt det om mitt ”Grundantagande” så har jag börjat fundera, igen. Varför tycker jag så, det finns åtminstone en människa, Amazon, som säger att hon tycker jag ser bra ut. Varför skulle hon ljuga om det? Hon har mig ju redan, hon behöver inte smickra mig längre. Kanske för att jag ska må bättre? Men hon vet ju att jag avfärdar det hon säger som lögn, varför fortsätter hon att envisas med att jag ser bra ut?
Jag kanske ser bra ut för henne?
Nu fick jag en tanke som jag måste utforska lite….
Någon timme senare….
Jag fungerar så, att för att jag ska förstå saker så bra som möjligt, behöver jag kunna göra ”bilder” av tankarna.
Jag tar tavlor som exempel.
Tavlor, vissa tycker man är fina direkt, tavlor av Michelangelo, Zorn, Carl Larson m.fl. men andra som Picasso är inte så fina, tycker jag, men så finns det människor som kan offra sin högra hand för att få tag på en Picasso, de har sett någonting.
Så det stämmer kanske det Tingeling påminde mig om, skönhet ligger i betraktarens ögon.
En del tycker att vissa människor är vackra, fina, speciella utan att kunna förklara varför.
Jag säger ofta, eller kanske inte ofta men det händer ibland att jag säger ”Kolla va snygg hon är!” eller ”Oj, han ser bra ut”. Men den jag säger det till svarar ofta. ”Va? Vem? Hur kan du tycka det?”. Då har jag inget svar egentligen, jag vet inte varför jag tycker det, jag ser bara någonting hos personen som väcker ett intresse eller någonting åt det hållet.
Jag jämför med tavlor igen, vissa tavlor tilltalar en utan att man kan förklara varför, säg en tavla föreställande en lövskog. Vissa tittar på den och säger ”Jaha?!”
Medan jag ser någonting i tavlan utan att veta vad, när jag tittat ett tag kan jag se en skugga där inne bland träden, den väcker mitt intresse och får mig att fundera, är det en skugga av ett träd, eller människa, är det en liten fågel som sitter där på en stubbe?
Helt plötsligt ser man någonting man inte sett tidigare, det kan vara en solstråle, en helt tydlig solstråle som man aldrig sett fast man stirrat på tavlan i tio minuter. Vart kom den ifrån? Då visar det sig att den tavla man från början tyckte var ganska alldaglig helt plötsligt är väldigt vacker, solstrålen letar sig ner bland grenarna och avslöjar en vacker Körsbärsblomma i ett träd. Men när man berättar om det man hittat för någon annan så är det inte säkert att de kan se solstrålen, eller blomman, det kanske inte ens är säkert att de ser den skugga som från början fångade ens intresse.
Men när jag ser på den tavlan i framtiden kommer jag bara se solstrålen och körsbärsblomman.
Så kan det ju vara med människor också. Vissa ser någonting speciellt och vackert hos människor som andra bara ser som fula.
Vissa tavlor tycker de flesta är väldigt vackra, men det är inte alla som eftersträvar en vacker tavla, vissa vill ha en Picasso?! Fråga mig inte varför, jag gillar inte Picasso, men andra gör det.
Betyder det här att ”Det finns någon för alla” verkligen stämmer?
Nu har jag redan mitt på det torra, hon tycker jag är vacker, hon kanske gillar Picasso, vad vet jag? J
Eller jag ska nog inte jämföra mig med en tavla av en så stor konstnär, men jag kanske är en tavla av Knut Knutsson, och just den tavlan tycker min Amazon, är väldigt vacker.
Usch, tänk om jag måste omvärdera mitt synsätt på mig själv. Tänk om det faktiskt finns människor som tycker jag ser bra ut?! Konstig tanke, för första gången på … så länge jag kan minnas så tänker jag den tanken utan att se det som orimligt, omöjligt eller som en lögn.
Jag är nog förresten inte en vacker tavla för någon, jag är nog mer en körsbärsblomma, man måste våga leta för att hitta någonting vackert hos mig.
Tack Venus för citatet från gubben som dött. (letar, letar, letar… hittat :) )
"- What do you most dislike about your appearance?
- The way in which it makes former admirers search for neutral words.”
(Christopher Hitchens)
Jag behövde verkligen bearbeta det här, och så slänger du ut en liten röd tråd åt mig som jag bara behöver följa för att reda ut saker och ting i hjärnan som jag brottats med i flera år :)
Men, varför måste det vara en tavla jag tar som exempel?
Det kan lika gärna vara en text väl? En del personer skriver så vackra texter och så bra böcker att folk beundrar dem. Vissa får nobelpris till och med, varför skulle inte en sådan egenskap kunna vara ”körsbärsblomman”? Måste det vara någonting visuellt vackert för att det ska kunna vara fint?
Jag tror inte det. Men samtidigt är det mycket enklare att hitta körsbärsblomman om det man tittar på är vackert från början. Blicken fastnar mycket lättare på vackra ting, och då är det lättare att hitta det vackra där under också.
Men, vissa nöjer sig bara med att se det vackra på utsidan och letar inte efter ”körsbärsblomman” där inne, det måste vara lika hemskt för en vacker person att aldrig bli uppskattad för det som finns under ytan som för en person som blir utdömd för att han/hon är ful.
Jag har mycket klurande kvar känner jag, härligt, jag känner mig glad och upprymd som ett litet barn som just kommit på att man kan blanda såpbubblor själv med vatten och diskmedel.
Eller… som ett barn som kommer ut och ser att det snöar för första gången den vintern :-)
Nu ska vi se om jag kan somna, det tog en stund att skriva det här och att klura, jag blev faktiskt rädd att jag skulle somna innan jag klurat färdigt, tänk om jag glömt allt jag kommit på när jag vaknat.
Jag känner mig faktiskt lite hoppfull nu, jag ska nog inte avfärda Amazon lika snabbt nästa gång hon tycker jag ser bra ut, hon kanske har sett min körsbärsblomma. (Ja... den körsbärsblomman har hon också sett)
(Ett jäkla tjat om körsbärsblommor, men jag tycker dom är fina och jag kom inte på någonting annat… undrar om jag är den ende i världen som fattar vad jag skrivit om? Klockan är ändå kvart i sex på morgonen och jag har klurat och skrivit sedan klockan tre…)
Det kanske finns hopp om att jag kan få bättre självkänsla någon gång i framtiden, jag måste börja jobba på det i alla fall.
Ångest för mig...
Vad är ångest för mig?
Varför vill jag skriva om ångest, bara att tänka på ångest kan ju få en att börja må dåligt. Men jag tänker att jag kanske, genom att sätta ord på den, kan göra den mer hanterbar.
Det återstår att se.
De som aldrig haft ”riktig” ångest vet inte vad jag pratar om. Jag menar den sortens ångest som förlamar dig. Där du känner att du vill fly ur din kropp och lämna den bakom dig.
Jag har försökt förklara hur det känns, men det närmaste jag kommer är inte tillräckligt beskrivande ändå.
Om du tänker dig det värsta kryp du kan tänka dig, en spindel, råttor, ormar, kackerlackor eller någonting du avskyr över allt annat. Ditt ex. kanske?
Sen tänker du dig att du blir begravd levande, och i kistan du blir begravd i fylls med det mest avskyvärda du kan tänka dig, sen stänger dom locket och du hör hur jorden öses ner över kistan, hur ljudet av spadarna blir allt mer avlägsna ju mer jord de öser ner över din kista.
Sen är du ensam med dina spindlar, eller vad det nu är, du försöker att andas men om du öppnar munnen och tar ett djupt andetag så kommer dom krypa in i munnen och kväva dig, du får inte luft!
Det känns som dom spänt ett stålband runt bröstet på dig innan de sänkte ner dig i kistan, och du är rädd att ta ett djupt andetag för då kanske stålbandet runt bröstet dras åt när du andas ut. Jag kan tänka mig att det är som att bli kvävd av en jätteboaorm. För varje andetag du tar så kramar ormen åt hårdare, till du inte längre kan andas.
Alla muskler i ansiktet stramas åt, om du har tillräcklig sinnesnärvaro att tänka på det så känner du hur tinningarna är spända, hårfästet i nacken stramar, käkarna är spända även om munnen är öppen. Du vill stänga ögonlocken för att det känns som att ögonen kommer att hoppa ur sina hålor annars. Musklerna på halsen och nacken är stenhårt spända, om du ligger ner på en kudde så är det knappt att huvudet nuddar kudden för att du är så spänd i hals och nacke. Lyckas du slappna av tar det inte många sekunder innan huvudet lyfter från kudden igen.
Spänningen i halsen gör att du känner det som någon stryper dig, musklerna i halsen är så spända att de stramar åt luftstrupen, någon försöker kväva dig, osynligt.
Du känner pulsen i öronen, du hör varje litet slag hjärtat gör, hur det kämpar för att ge kroppen tillräckligt med syre för att orka fly. Fly från vad? Vad är det du är rädd för?
Hela kroppen skriker åt dig att fly. Du vill skrika, skrika så högt du bara kan, skrika ut ångesten. Men vågar man det, tänk om greppet runt bröstet blir så hårt, om du skriker ut all luft, att du inte kan ta ett andetag till. Sen skulle väl alla i närheten omedelbart ringa farbröderna med de vita rockarna och tvångströjan.
Det känns som hela kroppen är full av små kryp, myror eller något annat krypande, helst skulle du vilja krypa ur skinnet och lämna allt bakom dig. Hela förbannade kroppen, tänk om man kunde ta sin själ och fly, fly från sin kropp. Men det är inte i kroppen ångesten sitter, ångesten använder bara kroppen som sin spelplan. För att visa dig hur jävla fel någonting är.
Jag känner när jag skriver om ångesten att den ligger där och väntar på att få komma fram, men jag låter den inte komma. Jag vet inte hur, men det känns som jag har kontroll på den nuförtiden, det var säkert 6 månader sedan jag hade ordentlig ångest senast. Nu befinner jag mig i en ständigt sänkt sinnesstämning istället. Tidigare kunde jag känna mer glädje och sorg, mer hopp och mer rädsla. Nu är det som ett grått täcke ligger över mig. Ärligt talat vet jag inte vilket som är bäst.
Jag tror att Mindfulness har hjälpt mig att hantera ångesten, det har hjälpt mig med många jobbiga tankar. Jag kanske kommer att beskriva vad Mindfulness är för mig, men inte idag, inte nu. Nu vill jag bara sluta skriva om det här så fort som möjligt.
Jag känner hur det börjar spänna i armarna, i benen och i käkarna. Jag är så rädd för ångesten att bara tanken på den verkar driva fram den ur någon mörk håla, djupt inne i mig.
Nu räcker det för idag.
Mobbad?
Jag har ständigt försvarat arbetsplatsen och sagt att jag trivdes väldigt bra, det gjorde jag också. Men sedan jag sagt upp mig, för att kunna släppa tanken på den arbetsplatsen har jag kunnat se det ur ett lite annat perspektiv. Det är som att eftersom jag inte kommer att jobba där mer så kan jag tillåta mig själv att se den fula baksidan, och inte bara den vackra fasaden.
Jag kommer nog inte nämna det som var bra med arbetsplatsen så mycket, men det fanns mycket som var väldigt bra också. Det kommer jag inte behandla här, jag ska försöka få ur mig det fula, det som gnagt i mig i flera år utan att jag tillåtit det att komma ut.
Varför har jag inte vågat erkänna det för mig tidigare, delvis för att jag varit orolig att behöva jobba på en plats där jag blivit mobbad, och delvis för att det är ju pinsamt att bli mobbad på sin arbetsplats, som vuxen människa måste jag kunna säga ifrån? Varför gjorde jag inte det?
Räknas det som mobbing det jag nu kommer att skriva om, jag tycker det.
Det är många ”chefer” på mitt förra jobb, jag benämner dem med ”närmsta chef” och ”högste chef” tror jag, fast högste chefen är väl egentligen VD/GD. I mitt fall är högste chefen platsen under VD/GD. Det är inte alltid samme person som är ”Närmste chef” eller ”Högste chef”.
Det var allmänt känt att man skulle ha högskoleutbildning för att komma någonstans på mitt jobb. Jag märkte inte så mycket av det, jag jobbade på och var nöjd med tillvaron. Jag blev väldigt duktig på det jag gjorde, i princip var jag den ende som kunde det jag gjorde på jobbet och satt därför i en väldigt bra position för att kunna förhandla upp min lön. Men det gjorde jag inte, av lojalitet tror jag, dumhet? Snällhet kanske?
En dag fick jag erbjudande från ett företag att börja jobba hos dem istället, inte med samma sak som jag jobbade med nu utan inom ett annat område, de värdesatte mig som person väldigt högt och var imponerade de gånger vi haft kontakt med varandra genom jobbet.
Jag kände mig smickrad naturligtvis, jag gick till min ”närmste chef” som varit min chef sedan jag började i organisationen och berättade som det var. Jag har blivit erbjuden ett jobb och de är villiga att betala mig x-antal tusenlappar mer än jag har idag.
Av lojalitet, igen, så sa jag ”Om ni matchar det budet så stannar jag kvar.” jag kunde ha försökt trigga dem mot varandra och trissat upp budet, men det gjorde jag inte…. Dum? Snäll? Lojal? Idiot börjar jag tänka nu när jag ser det såhär svart på vitt…
Han svarade att han skulle prata med sin chef, nästa dag blev jag kallad till ”Högste chefen”. Jag visste att jag hade ett bra förhandlingsläge. Ack ack ack så fel jag hade, jag kommer in och hälsar, både närmste och högste chefen är där, jag sätter mig mittemot högste chefen. Han frågar direkt vad jag har för utbildning, ingenting om hur länge jag jobbat där, vad jag jobbar med.
Vad har jag för utbildning?
Jag har gymnasieutbildning och sedan har jag under mina fyra år i organisationen gått flera utbildningar, jag var högt ansedd av mina medarbetare och av utomstående företag jag hade kontakt med dagligen genom mitt arbete.
Då säger han utan betänketid.
– ”Ingen högskoleutbildning? Då tackar jag dig för din tid här.”
That’s it? Efter fyra års stenhårt jobb för att nå den position jag hade så låter han mig bara gå!
Jag ställer mig upp, sträcker mig över bordet och tackar för den här tiden och vänder mig om och går. Bakom mig står min närmste chef och ser ut som han svalt en citron ungefär, han följer mig till dörren och viskar när jag går ut.
- ”Vänta med att säga upp dig, jag ska prata med honom.”
Min chef skriver ett personligt brev där han förklarar hur viktig jag är för organisationen, att jag har en kompetens som ingen annan har och att vi var inne i kontraktsverifiering och därför kunde dom inte låta mig sluta.
Det hjälpte, de matchade konkurrentens bud och jag stannade kvar. Nu känns det helt ofattbart att jag stannade kvar efter den behandlingen. Jag skulle naturligtvis ha gått till konkurrenten som uppskattade mig för den jag var och det jag kunde, inte enbart för den utbildning jag hade.
Det här är någonting jag inte lagt mycket vikt vid tidigare, men nu känner jag att jag hela tiden kände att jag inte var tillräckligt bra. Vad jag än gjorde så kunde jag aldrig ändra den utbildning jag hade, även om jag gjorde ett minst lika bra jobb som någon annan. En skillnad mellan oss som inte hade högskoleutbildning och de som hade det var att vi stannade kvar längre. De med hög utbildning började hos oss för den höga ingångslönen, jobbade ett till två och sen bytte de jobb. Vi som hade gymnasieutbildning stannade kvar, behöll kompetensen i företaget. Självklart är det viktigt med högutbildad personal, men därmed inte sagt att de med lägre utbildning ska köras över, det borde rimligtvis baseras på vad man presterar på arbetet.
Jag kunde aldrig bli tillräckligt bra. Varför stannade jag kvar, jag la ner väldigt mycket tid på att göra allt perfekt, jag ville inte att någon skulle kunna säga
–”Ja, det är klart att han misslyckades, han har ju inte ens högskoleutbildning.”
Jag utbildade även personal, både intern och extern personal som jobbade inom mitt område, mina kurser fick alltid höga betyg och nöjda deltagare. Men jag tänkte alltid på att jag inte dög, för jag hade fel utbildning.
Jag jobbade under många år med en kollega, vi pratade ofta om fiske, på fikaraster och ibland även på kontoret, vi stal lite arbetstid och pratade fiske. Vi älskade bägge två att fiska.
Efter 6-7 år så blev kollegan befordrad till ”närmste chef” och vi fortsatte att prata fiske med varandra naturligtvis.
Första året han var min chef så kom han in och beklagade att jag knappt fått någon löneförhöjning alls, men lovade mig att nästa år skulle det bli bättre. Anledningen till den dåliga löneförhöjningen berodde på att vi nyanställt flera nyexaminerade högskoleingenjörer och de gick in med högre ingångslön än vad jag hade efter 7-8 år i organisationen.
Det gick ett år, vi pratade naturligtvis fortfarande som kollegor, även om han beslutade om vissa saker, men ingen av oss såg honom som chef i den bemärkelsen. Jag avstod att löneförhandla eftersom det skulle kännas dumt att löneförhandla med en före detta kollega, jag överlät det åt facket att löneförhandla åt mig, lite löjligt av mig egentligen för vi kunde skilja på våra roller i organisationen.
Jag fick en ganska normal löneförhöjning, med tanke på att jag knappt fått någon året innan så var den nästan i underkant, men jag var nöjd, jag trivdes på jobbet och klarade mig ekonomiskt så jag klagade inte, jag tänkte inte ens på det faktiskt.
Men när vi en dag satt och åt lunch, jag och några kollegor så satt en av dem som anställdes året innan och klagade på sin löneförhöjning, han hade fått några hundra mer än mig och jag brydde mig faktiskt inte om vad någon annan fått. Jag var nöjd, men då säger han
– ”Man måste tydligen tycka om att fiska för att få en ordentlig löneförhöjning här. Allt man behöver göra är att sätta sig med chefen och pratar fiske på arbetstid så får man bra betalt.”
Jag förstod att han menade mig. Han sa det extra högt för att jag absolut inte skulle undgå att höra det. Vad gjorde jag? Ställde jag mig upp och bad honom fara åt helvete? Förklarade jag att jag inte löneförhandlade själv för att undvika risken för ”jäv”? Nä, jag satt tyst och vände mig inåt, jag lät hans uttalande gå obestritt. De övriga kollegorna reagerade inte heller, flera av dem anställdes ju också förra året, det var de som ”tagit min” löneförhöjning det året, de kanske höll med om att det var orättvist att någon utan högskoleutbildning fick nästan lika bra/dålig löneförhöjning som dem själva?
Efter den här händelsen undvek jag att hamna själv med min chef, min tidigare kollega och gode vän. När han kom in på mitt kontor och satte sig på en stol för att snacka som vanligt, då fick jag alltid väldigt mycket att göra, jag passade på att skriva ut saker för att kunna ursäkta mig och gå ut i korridoren för att hämta pappren. Jag gick på lunch eller sa att jag var tvungen att ringa ett viktigt samtal. På fikarasterna hände det ofta att han började prata fiske, såklart, det har vi ju alltid gjort, men jag började ursäkta mig… varje gång.
Jag ville aldrig bli anklagad för att ”fuska” till mig en löneförhöjning igen.
Jag tror att ovanstående bidragit mycket till min successiva nedbrytning som till slut ledde fram till att jag ”gick in i väggen” = Utmattningsdepression.
Förutom det ovan så hade vi anställningsstopp de sista två åren innan jag gick in i väggen.
Det innebar att de högskoleutbildade som slutade inte blev ersatta av nya, vi som var kvar fick dela på deras arbetsbördor, de som kunde slutade för att trycket blev för högt, vilket innebar att vi andra fick ännu mer att göra.
Jag började bli trött, extremt trött på arbetet, jag somnade nästan hela tiden det sista året. Jag började sitta med nyckelknippan i handen för att vakna när jag somnade. Jag kunde inte koncentrera mig. Sista halvåret innan jag bröt ihop kunde jag gå ner till affären för att köpa kaffe men istället komma hem med mjölk. Jag hade ingen koll alls på vad som hände med mig. Flera kollegor bad mig ta det lugnt, och min chef bad mig till och med att ta ut lite sparad semester. Gjorde jag det? Nä, jag hade ju bara en svacka intalade jag mig.
Så när erbjudandet om en chefsposition uppenbarade sig så tänkte jag ”Perfekt, det här är det jag behöver för att rycka upp mig.”
Om jag bara varit lite uttråkad av mitt jobb hade det säkert fungerat, men nu, när jag var på gränsen till sammanbrott på grund av för hög arbetsbörda kombinerat med den ständiga känslan av att inte duga någonting till så betydde det katastrof.
Jag kommer knappt ihåg det juluppehållet, jag har ingen aning om att jag gick tillbaks till jobbet efter nyår och jobbade i någon vecka. Jag kommer inte ihåg någonting av det. Jag vet att jag gick till doktorn i slutet av januari, för det står på sjukskrivningspappren att jag gjorde det. Men det var i mitten av mars jag kontaktade jobbet för första gången och berättade att jag mådde dåligt. Jag kanske pratat med dem tidigare, men det har jag i så fall ingen aning om.
Nu började en period av massa provtagningar och tester som slutligen resulterade i att jag blev sjukskriven för ”Utmattningsdepression” som jag för övrigt fortfarande är sjukskriven för.
Nu mår jag ofantligt mycket bättre än jag gjorde första halvåret. Men fortfarande mår jag så dåligt att jag inte kommer ur sängen vissa dagar.
Jag ligger och gråter, när ingen ser. Jag måste visa mig stark, även fast jag är så svag vissa dagar att det känns som jag kommer att dö.
Jag vill inte säga att jag mår dåligt längre, att jag helst vill lägga mig på ett tågspår och dö, jag vill inte vara en belastning för mina nära och kära. Men jag vill absolut inte dö, även om det känns som den bästa utvägen många gånger. Det är absolut ingenting jag någonsin kommer att göra. Jag älskar mina barn för mycket för att utsätta dom för något sådant.
Nu först känns det som jag börjar kunna nysta i vad sjutton som gått snett, nu börjar jag inse att min arbetsplats och arbetssituation inte var den bästa för mig. Det verkar som jag var tvungen att säga upp mig för att jag skulle kunna börja se baksidorna med jobbet.
Jag vet inte om någonting av det jag skrivit räknas som mobbing, men för mig känns det som det. Jag brukar alltid försvara de som är svaga, utsatta. Men jag stod inte upp för mig själv när jag var utsatt. Jag fegade ur, varför står jag upp för andra men inte för mig själv?
Varför tar jag mig själv inte på allvar? Varför respekterar jag mig inte själv?
Om inte jag respekterar mig själv, hur kan jag då kräva eller förvänta mig att andra ska göra det?
Nu har jag fått ur mig det här. Det känns bra. Får se om jag om några månader har lärt mig någonting nytt av det här.
Det blev sjukt mycket text. Hur kan jag haft allt det här i huvudet, jag trodde jag skulle skriva 10-20 rader om det här.
Kvinnor ...
När jag skrev mitt "Persongalleri" såg jag att det var många kvinnor som påverkat mig genom livet. Varför inte börja med någon av dessa.... den här personen finns inte med i galleriet kom jag på, måste uppdatera det snarast :)
Jag börjar med det första jag kan komma på som kan ha påverkat mig och hur jag blivit som människa.
Mamma. Min kära mor har så klart påverkat mig väldigt mycket, och eftersom man tar efter eller "speglar" sig med vuxna när man är yngre och tar efter deras beteende så har jag nog fått väldigt mycket av min mor.
Hon har absolut gjort sitt bästa, jag menar inte på något sätt att hon gjort att jag mår dåligt idag. Hon är en underbar mamma, och har alltid varit det. Jag och mina kompisar har haft roligt, både åt henne och med henne... mest åt henne.
Som den gången vi hade varit och spelat fotboll och landat i gräsmattan nedanför min balkong efter matchen.
Vi hade köpt med oss ett sånt där 24-pack Coca Cola på vägen och satt där och snackade om ditt och datt när min mamma kommer ut på balkongen, hon hörde väl att vi pratade, ser att vi dricker Coca Cola och säger, på sin knaggliga Svengelska.
- "Åhhh va gott det ser ut, gimmie a cock...."
Varpå jag och mina kompisar sprutar ut Coca Cola över varandra, en del sprutar ut det genom näsan till och med. Sen börjar alla tok skratta.
Mamma ser ut som ett frågetecken och när vi samlat oss lite så förklarar jag att hon just bett om att få lite KUK och inte Coca Cola!! Mamma, svarar....
- "Hmm, ja ... men det vore också gott :-) " varpå alla viker sig av skratt igen.
Hon är sån :-)
Jag har flera sådana situationer jag skulle kunna dra upp, men jag ville bara visa vilken härlig, öppen människa det är.
Anledningen till att jag börjar med min mamma är att jag funderat varför jag, dels, varit så rädd att ett förhållande ska ta slut och varför det tog så lång tid innan jag ens vågade ge mig in i ett förhållande. Det här är sådant jag klurat på under senaste året, sedan min terapeut berättat för mig om "spegling" av sina föräldrar eller andra "förebilder".
Mina första starka minnen jag har är hur jag ser min mamma sitta böjd över köks bordet och gråta. Hon gjorde det ofta efter skilsmässan, dom skiljde sig när jag var runt 7-8 år.
Hon grät så mycket att jag nog kopplade ihop hennes sorg med att förhållandet tagit slut, jag kommer ihåg att jag under flera år försökte trösta, som ett barn gör när en förälder är ledsen. Jag gjorde allt för att få henne glad, kokade kaffe, gjorde smörgåsar med massor av goda på-lägg. Ingenting hjälpte, hon bara grät och grät, ibland slutade hon och verkade vara glad ett tag. Jag tror det mest berodde på att hon förstod hur ledsen hon gjorde mig.
Självklart blev jag livrädd för ett förhållande som skulle göra mig sådär ledsen om det tog slut.
Men det är först nu jag kommit på att det inte alls berodde på att de skiljt sig som hon var ledsen.
Hon jobbade hela dagarna, och kom hem och lagade middag och tvättade och donade åt mig och mina tre syskon. En bror och två systrar. Äldsta systern hade i och för sig flyttat hemifrån redan. Men hon mådde inte bra, hon har beskrivit det som ett helvete. Hon hade ångest, koncentrations svårigheter och massor av andra symptom.
Alla läkare hon gick till under 5 års tid avfärdade henne med att det var psykiskt och gav henne några piller som hon vägrade att ta för hon visste att det inte var psykiskt. Jag minns många gånger hon kom hem från doktorn helt vansinnigt upprörd och arg, för ingen verkade tro på henne, hon sa många gånger att dom i princip klappat henne på huvudet och sagt "Lilla vännen, ta dom här tabletterna så mår du bättre. Så hörs vi om en månad." utan att egentligen undersökt henne alls.
Nu när jag själv gått till doktorer några gånger så förstår jag den känsla av uppgivenhet som hon måste ha upplevt av att inte bli trodd.
Så när hon kom hem en dag efter att ha fått provsvar från sin nya doktor, för övrigt den första doktor som ens brytt sig om att ta prover på henne, så grät hon. Jag minns det som det vore igår, hon bara grät och grät och jag kunde inte höra vad hon sa för något. När hon hängde sig runt min hals, jag hade växt om henne redan då, och jag hörde någonting som liknande skratt bakom gråten, så förstod jag att det var någonting bra som hänt. Det tog ett tag, det kändes som en evighet kommer jag ihåg, men till sist förstod jag att hon hade fått diagnosen "Giftstruma" ... och att man blir GLAD för en sådan diagnos är ganska talande för hur djävligt hon mått under flera år.
Nu visste hon att hon skulle få äta medicin i resten av sitt liv, men hon skulle slippa ångesten och alla andra symptom som följer med den sjukdomen. Framför allt skulle hon känna att hon inte var galen som kände som hon gjorde och träffa doktorer som avfärdade henne med en viftning på handen och några tabletter.
Men under min uppväxt feltolkade jag alltså hennes sorg, jag kopplade den till ett brustet hjärta och därför vågade jag mig inte in i något förhållande. Jag höll mig på avstånd, visade aldrig intresse för någon, även om jag var tokkär, vilket jag var flera hundra gånger, känns det som, under tonåren! :-)
Det håller i sig än i dag, jag har väldigt svårt att våga tro att någon vill ha mig, för jag intalade mig själv att jag inte fick falla för någon som inte skulle vilja ha mig. Då kunde mitt hjärta krossas och jag skulle bli lika ledsen som min mor varit under flera år!
Jag tror inte på någon som säger att de tycker om mig, jag tror de menar på något annat sätt. Att dom tycker om mig som en vän eller som en clown eller vad som helst utom just som en potentiell partner.
Jag vågar inte riktigt tro att de skulle vilja ha mig, tänk om de krossar mitt hjärta! Då är det enklare att avfärda dem som snälla som vill vara min vän.
Jag har såklart "raggat" på tjejer men aldrig med något "bra" resultat. Jag suger på att ragga. De tjejer/kvinnor jag varit tillsammans med har visat sjukt tydligt att dom vill ha mig. I princip "Jag gillar dig, håll käft och kyss mig!".
Om en tjej "bara" uttrycker att hon gillar mig så blir jag såklart smickrad, men när jag tänkt igenom det så vänder jag det till att hon gillar mig som en kompis och då rinner det ofta ut i sanden eftersom det inte är så vanligt att man fortsätter förklara sitt intresse för någon som verkar likgiltig.
Jag har sjukt svårt för nya förbindelser, jag är livrädd för att få hjärtat krossat.
Nu behöver jag i och för sig ingen ny förbindelse då jag är tillsammans med Amazon igen, efter ett några månader långt uppehåll, men det är inte officiellt än.
Jag är inte rädd för förhållanden, jag är rädd att de ska ta slut.
Men nu när jag börjat förstå varifrån den här rädslan kommer ifrån så känns det som en liten befrielse. Jag förstår nu att det gör sjukt ont att få hjärtat krossat, men man tar sig igenom det.
Jag älskar Amazon och vårt förhållande, och jag vill aldrig att det ska ta slut.
Men det känns ändå bra att ha kommit fram till att livet går vidare även om inte förhållandet gör det.
Jag känner mig starkare på något sätt med den insikten i bakfickan.
Det var nog allt för idag tror jag... jag får väl återkomma om jag kommer på något mer i ämnet.
Jaha, mitt första egentliga blogg-inlägg är till ända, jag kanske borde förbereda mig mer innan jag sätter mig och skriver nästa gång. Men samtidigt känns det bra att bara skriva ur hjärtat/hjärnan utan en massa för-analyser.
Syftet med skrivandet är att jag ska kunna gå tillbaks och se hur jag tänkt tidigare och kanske dra lärdom av det. För livet är inte statiskt, om två år kanske jag inte tycker såhär längre.
Samtidigt som jag skriver lär jag mig saker om mig själv tror jag, jag kommer att tänka på det jag skrivit nu och analysera och dissekera allt. Sån är jag. Under den processen kommer jag att lära mig ännu mer hoppas jag. Jag hoppas kunna komma till en djupare förståelse för varför jag är på ett visst sätt, vaför jag lider av utmattningsdepression.
Och framför allt, hur fan jag ska ta mig ur den och bli frisk igen, slippa känna mig helt värdelös, som en parasit på samhället. Jag vill kunna säga - "Hejdå, trevlig helg." till mina kollegor. Vill känna att någon uppskattar vad jag bidrar med.
Just nu är jag inte värd ett ruttet lingon ens.
Nästa gång tror jag att jag kommer att skriva om mobbing på jobbet... jag trodde inte jag varit utsatt för det, men det har jag, jag har dessutom sett andra bli utsatta.
Kanske har det med att göra att jag utvecklade en sorts allergi mot min arbetsplats?
PettaPan varför?
För det första var "PeterPan" upptaget och för det andra har jag dålig fantasi?
Jag skapade bloggen och var lite fundersam över namnvalet, en kompis, jag kallar henne Venus, kom på efter 2 minuter att den borde heta PettaPan och då hade jag redan skapat sidan. När jag fick reda på att hon gissat sig till det namnet efter att jag sagt att jag ville börja blogga så blev jag lite säkrare på att det var rätt val. Men fortfarande gnagde känslan i mig att någonting inte stämde.
Jag började städa lite som jag lovat att göra, och hittade det första jag gjorde den här filmen
Det är en film, nerladdad innan förbudet trädde i kraft naturligtvis, och den låg på golvet i vardagsrummet bakom en soffa... av någon anledning. När jag hittade den skrattade jag bara och bestämde att "PettaPan" var det namn jag tydligen skulle använda.
Jag kommer att skapa ett "person-galleri" över de personer jag nämner vid Alias när jag bloggar. Vissa, offentliga personer får inget alias, personliga vänner får ett alias för att förhoppningsvis skydda dem och deras identitet.
Känner någon att de känner sig obekväma med det och att det är för tydligt vilka de är så får ni höra av er med vad som behöver ändras för att ni ska vara nöjda så fixar jag det A.S.A.P.
Mitt första egentliga inlägg... har inte skrivit ett skit om vad jag egentligen tänkte skriva om.
Såhär i början lär det bli massa konstiga inlägg innan jag börjar skriva om mig själv, hur jag mår, varför jag troligtvis mår som jag gör och vad jag gör för att må bättre.
Puss och hej...
Lite om mig!
Jag tänkte skriva ner lite om vad som ploppar upp i skallen på en 2+2 barnspappa som är sjukskriven sedan flera år för utmattningsdepression.
Egentligen skulle jag väl kunna skriva i ett word-dokument och sedan slänga det i någon katalog på hårddisken för att aldrig se det igen. Men det känns lättare på något sätt att skriva som om någon annan skulle läsa det jag skriver.
Det känns så dumt att skriva för sig själv... ungefär lika intelligent som att prata med sig själv?! eller?
Passar på att be om ursäkt direkt för min stavning, eller brist på stavning, jag håller inte på att rätta eller fundera över vad jag ska skriva här. Det får bli som det blir, om någon inte gillar det jag skriver får ni sluta läsa eller titta åt ett annat håll eller hur man nu gör. Jag är inte ute efter att göra någon illa genom att skriva någonting illa genomtänkt. Skulle någonting sådant hända får ni stå ut med det och be mig förklara hur jag tänkte, om jag nu tänkte över huvud taget. Som sagt, det är inte min avsikt att avsiktligt såra någon.
Oom några månader eller år vill jag kunna titta tillbaks på det jag skrivit och tänka "Fan va dåligt jag mådde då, nu mår jag såååå mycket bättre!" eller nåt sånt.
Nu är det läggdax om 12 minuter, jag har övertalat mig själv att komma i säng senast 00.00 på kvällarna. Det är ett viktigt första steg... eller rättare sagt, ett viktigt tvåhundraförtisjunde steg för att börja må bättre.
Det blev ett kort första inlägg.
Nu vet jag vem jag är och vad jag vill.... :p
Sov gott.
