Vem kan skiljas från vännen sin...
En vän har gått bort, han finns inte hos oss mer.
Dansken, 1963 -- 2011
Jag hade inte längre någon kontakt med honom, men jag tänkte på honom ibland, drömde mig tillbaks till den gamla goda tiden. Som när vi lånade gymnastiksalen i skolan där han jobbade och spelade volleyboll. Vi brukade vara runt 12-16 personer där på helgerna. Full-lastade med folköl och spela volleyboll tills det blev morgon.
Du är den föreste vännen jag förlorat, för alltid. Jag har tappat bort andra vänner, som har flyttat eller förlorat kontakten med. Men du är den förste vän jag förlorar, för alltid. Jag har aldrig tänkt på att det kan inträffa ens, jag har förlorat arbetskollegor, i samma ålder som mig själv. Jag har förlorat släktingar, farbröder, mormor, morfar, farmor, farfar och det har varit jobbigt, riktigt jobbigt. Men det var mer väntat, de var gamla, hade levt sina liv till fullo.
Du var i dina bästa år, just fyllda 48. Nu finns du inte mer.
Fan fan fan.
Jag grät hela dagen igår, hela natten också för den delen.
Jag undrar hur det kommer sig att de minnen jag hade med dig kom tillbaks så starkt när jag fick reda på att du var död?
Jag kommer ihåg saker kristallklart även fast det var 10-15 år sedan de inträffade.
Du var alltid den som anordnade saker, du såg till att alla fick reda på att det var någonting på gång, det var du som arrangerade tävlingar. En "Järnmannen" tävling hade vi, massor av olika grenar, gocart, pilbågsskytte, fiske, optimistjolle, friidrott och mycket annat. I slutet av året räknades grenarna ihop och så fick vi fram en "Järnmannen" bland kompisarna. Det var du som höll ihop allt och alla. Som ett kit mellan alla kompisar!
Vem kan segla förutan vind...
Optimistjolletävlingen var kul. Du hade ordnat så en snubbe kom och lämnade av en hel hög med optimistjollar vid Stäket. På med flytvästar och så gav vi oss ut, det var inte många av oss som hade testat det förut, så några blev blöta :)
Det blåste ordentligt ute på fjärden där vi höll tävlingen, mellan 2 bojar några gånger sen skulle vi tillbaks och lämna jollarna och gå ut och festa. Men vinden avtog, det blev helt vindstilla och vi fick använda rodren som paddlar. Det tog några timmar att komma in och vi var inte många som orkade gå och dricka öl efter det :-)
Vem kan ro utan åror.....
Vi var ofta ute och fiskade, Dansken, jag, min bror och några kompisar till. Vi hyrde båt vid Ängsjö och var ute och fiskade i över ett dygn många gånger.
En gång kommer jag speciellt ihåg, när min bror och en annan kompis hade blivit så fulla under natten att de inte orkade följa med ut och fiska på morgonen.
Det var bara jag och Dansken. Jag kommer ihåg ditt skratt, vi skrattade alltid mycket då, man kunde skoja om allt och ingenting. Det var ofta en hård, rå ton mellan alla oss kompisar, men väldigt kärleksfullt samtidigt, vad jag vet var det aldrig att någon tog illa vid sig av något skämt utan vi skrattade bara och skämtade tillbaks ännu värre! Det var en sorgelös tid. Du var väldigt omtänksam, ville aldrig välja någonting först, du gav alltid bort de bästa bitarna till andra, du tyckte om att göra andra glada. Du var en underbar kompis, en vän för alltid, trodde jag. Nu finns Du inte mer.
Du lånade en vit-gul rappala vobbler av mig den morgonen, som du fick några fina gäddor på. Du tackade när jag hjälpte dig att få upp dom i båten, för annars räknades det inte som fångst, sen släppte vi tillbaks dom igen. Det är som det hände igår, luften, vinden, trädens böljande, vågornas kluckande mot båten, allt finns kvar någonstans i huvudet, men hur kan det bli så starkt igen? Allt finns kvar i huvudet, du också, men du finns inte på riktigt längre, nu är du bara ett minne, ett fint, otroligt fint minne.
Det var ju den gången vi körde av brytpinnen på motorn, vi körde in i en liten vik och skulle fiska men viken var full av sten och propellern slog i en av dom och brytpinnen gick av, vi fick paddla med händerna för att komma in till land och byta den jäkla brytpinnen... utan verktyg.
Vem kan skiljas från vännen sin....
Nu finns du inte längre, vi spelade ofta fotboll tillsammans, ibland på skoj och ibland i korpen. Vi spelade ofta brännboll och oftast var det du, Dansken, som drog ihop gänget och fixade rack och bollar. Nu gör du inte det längre.
Han fick nog av det här och valde att gå vidare, till någonting okänt. Han slipper nu det här livet, och jag hoppas han funnit frid.
Enligt hans mor hade han fått några psykoser och under den sista tog han sitt liv. Det är allt jag vet. Hon sa "Hoppas att han äntligen fått frid nu." så han mådde nog väldigt dåligt.
Hur dåligt, är det svårt att föreställa sig, visst har vi alla lekt, eller brottats med tanken på att avsluta livet. Jag skriver "lekt" med tanken för att ibland kan det vara befriande att tänka på det, att i tanken få lämna allt som jag upplever som jobbigt. Att inte finnas mer, att uppslukas av ett mörker. Men det skulle jag aldrig göra, jag skulle aldrig göra så mot mina barn, aldrig! Förut slogs jag ofta MOT tanken att ta mitt liv, då var det jobbiga och mörka tankar som ju mer jag slogs mot dom och inte ville tänka på dom, desto hårdare anföll dom mig.
Mindfulness fick mig att tänka om, jag lät de jobbiga tankarna komma in, jag bjöd in dom när dom knackade på, och jag lät dom vara i huvudet utan att försöka påverka dom. Till min stora förvåning blev det mycket enklare att hantera tankarna då, jag märkte att dom inte var farliga, det var fortfarande jag som bestämde.
Tillsist hamnade jag alltid på samma ruta, jag vill inte ta mitt liv. Jag vill leva, för mig själv och för mina barn.
Men vilka maror måste inte Dansken gått igenom, vilka mörka platser och fantasier stötte du på som tillsist gjorde att du inte orkade leva längre. Tänk om, tänk om jag kunde gjort någonting för dig. Jag tror inte det men såhär i efterhand ångrar jag verkligen att jag inte ringde dig någon gång, skickade ett meddelande, lät dig veta att jag tänkte på dig.
Du finns inte hos oss längre. Jag kan inte skicka något meddelande längre, jag kan inte ringa din telefonsvarare och bli lurad av ditt meddelande längre.
"Aaaa det är Dansken.... NÄMEN TJEEENA hur är läget.... jofan det är bra, hur är det med dig? ... aha, aaa ok. Vad har du på hjärtat då? ......... NÄ, men lämna ett meddelande efter pipet så ringer jag upp! haha, hejdå!"
Jag vet inte hur många gånger jag gick på det, för du sa exakt samma sak när du verkligen svarade också, jäkla orm! :-)
Jag vet inte om det är viktigt, men det känns viktigt för mig att veta hur det gick till när han tog sitt liv, samtidigt kan jag inte fråga någon, det vore verkligen ett övertramp. Varför vill jag veta det? För att veta att han inte led? Jag vet inte.
Nu är det för sent i alla fall, oavsett om du led så eller inte, så har du fått tyst på dina plågoandar, marorna rider dig inte längre. Jag hoppas du sitter i en båt någonstans, i Nangiala kanske, och fiskar med en vit-gul rappala och har det bra.
Jag hoppas det. Men jag tror inte på det, men det är en fin tanke på något sätt. Att när vi dör så fortsätter vi att leva på något annat sätt. Jag har ingen aning om hur det skulle gå till.
Egentligen är det kanske mest för sin egen del man tänker så, för att inte vara så rädd för döden, för den som är död spelar det nog ingen roll alls. Är det svart så är det, man kan inte tänka "Jaha, nähä så jag kom inte till himelen då?" och kom man till himelen så är allt frid och fröjd.
Eftersom jag fick reda på det så långt efter att det hänt så skriver jag om det, för att ta farväl, på mitt sätt. Jag har ingen begravning jag kan gå på och säga "Hejdå, bästa bästa Dansken!" Jag skriver några rader och vill på det här sättet säga hejdå, världens bästa, bästa Dansken!
Jag kunde inte skiljas från vännen min utan att fälla tårar.
Jag saknar dig.
Vem kan segla förutan vind, vem kan ro utan åror?
Vem kan skiljas från vännen sin utan att fälla tårar?
Jag kan segla förutan vind, jag kan ro utan åror.
Men ej skiljas från vännen min, utan att fälla tårar!
Din älskade Thåström, endast ett klick borta!
www.youtube.com/watch?v=yjB0UfviG_U
Dansken, 1963 -- 2011
Jag hade inte längre någon kontakt med honom, men jag tänkte på honom ibland, drömde mig tillbaks till den gamla goda tiden. Som när vi lånade gymnastiksalen i skolan där han jobbade och spelade volleyboll. Vi brukade vara runt 12-16 personer där på helgerna. Full-lastade med folköl och spela volleyboll tills det blev morgon.
Du är den föreste vännen jag förlorat, för alltid. Jag har tappat bort andra vänner, som har flyttat eller förlorat kontakten med. Men du är den förste vän jag förlorar, för alltid. Jag har aldrig tänkt på att det kan inträffa ens, jag har förlorat arbetskollegor, i samma ålder som mig själv. Jag har förlorat släktingar, farbröder, mormor, morfar, farmor, farfar och det har varit jobbigt, riktigt jobbigt. Men det var mer väntat, de var gamla, hade levt sina liv till fullo.
Du var i dina bästa år, just fyllda 48. Nu finns du inte mer.
Fan fan fan.
Jag grät hela dagen igår, hela natten också för den delen.
Jag undrar hur det kommer sig att de minnen jag hade med dig kom tillbaks så starkt när jag fick reda på att du var död?
Jag kommer ihåg saker kristallklart även fast det var 10-15 år sedan de inträffade.
Du var alltid den som anordnade saker, du såg till att alla fick reda på att det var någonting på gång, det var du som arrangerade tävlingar. En "Järnmannen" tävling hade vi, massor av olika grenar, gocart, pilbågsskytte, fiske, optimistjolle, friidrott och mycket annat. I slutet av året räknades grenarna ihop och så fick vi fram en "Järnmannen" bland kompisarna. Det var du som höll ihop allt och alla. Som ett kit mellan alla kompisar!
Vem kan segla förutan vind...
Optimistjolletävlingen var kul. Du hade ordnat så en snubbe kom och lämnade av en hel hög med optimistjollar vid Stäket. På med flytvästar och så gav vi oss ut, det var inte många av oss som hade testat det förut, så några blev blöta :)
Det blåste ordentligt ute på fjärden där vi höll tävlingen, mellan 2 bojar några gånger sen skulle vi tillbaks och lämna jollarna och gå ut och festa. Men vinden avtog, det blev helt vindstilla och vi fick använda rodren som paddlar. Det tog några timmar att komma in och vi var inte många som orkade gå och dricka öl efter det :-)
Vem kan ro utan åror.....
Vi var ofta ute och fiskade, Dansken, jag, min bror och några kompisar till. Vi hyrde båt vid Ängsjö och var ute och fiskade i över ett dygn många gånger.
En gång kommer jag speciellt ihåg, när min bror och en annan kompis hade blivit så fulla under natten att de inte orkade följa med ut och fiska på morgonen.
Det var bara jag och Dansken. Jag kommer ihåg ditt skratt, vi skrattade alltid mycket då, man kunde skoja om allt och ingenting. Det var ofta en hård, rå ton mellan alla oss kompisar, men väldigt kärleksfullt samtidigt, vad jag vet var det aldrig att någon tog illa vid sig av något skämt utan vi skrattade bara och skämtade tillbaks ännu värre! Det var en sorgelös tid. Du var väldigt omtänksam, ville aldrig välja någonting först, du gav alltid bort de bästa bitarna till andra, du tyckte om att göra andra glada. Du var en underbar kompis, en vän för alltid, trodde jag. Nu finns Du inte mer.
Du lånade en vit-gul rappala vobbler av mig den morgonen, som du fick några fina gäddor på. Du tackade när jag hjälpte dig att få upp dom i båten, för annars räknades det inte som fångst, sen släppte vi tillbaks dom igen. Det är som det hände igår, luften, vinden, trädens böljande, vågornas kluckande mot båten, allt finns kvar någonstans i huvudet, men hur kan det bli så starkt igen? Allt finns kvar i huvudet, du också, men du finns inte på riktigt längre, nu är du bara ett minne, ett fint, otroligt fint minne.
Det var ju den gången vi körde av brytpinnen på motorn, vi körde in i en liten vik och skulle fiska men viken var full av sten och propellern slog i en av dom och brytpinnen gick av, vi fick paddla med händerna för att komma in till land och byta den jäkla brytpinnen... utan verktyg.
Vem kan skiljas från vännen sin....
Nu finns du inte längre, vi spelade ofta fotboll tillsammans, ibland på skoj och ibland i korpen. Vi spelade ofta brännboll och oftast var det du, Dansken, som drog ihop gänget och fixade rack och bollar. Nu gör du inte det längre.
Han fick nog av det här och valde att gå vidare, till någonting okänt. Han slipper nu det här livet, och jag hoppas han funnit frid.
Enligt hans mor hade han fått några psykoser och under den sista tog han sitt liv. Det är allt jag vet. Hon sa "Hoppas att han äntligen fått frid nu." så han mådde nog väldigt dåligt.
Hur dåligt, är det svårt att föreställa sig, visst har vi alla lekt, eller brottats med tanken på att avsluta livet. Jag skriver "lekt" med tanken för att ibland kan det vara befriande att tänka på det, att i tanken få lämna allt som jag upplever som jobbigt. Att inte finnas mer, att uppslukas av ett mörker. Men det skulle jag aldrig göra, jag skulle aldrig göra så mot mina barn, aldrig! Förut slogs jag ofta MOT tanken att ta mitt liv, då var det jobbiga och mörka tankar som ju mer jag slogs mot dom och inte ville tänka på dom, desto hårdare anföll dom mig.
Mindfulness fick mig att tänka om, jag lät de jobbiga tankarna komma in, jag bjöd in dom när dom knackade på, och jag lät dom vara i huvudet utan att försöka påverka dom. Till min stora förvåning blev det mycket enklare att hantera tankarna då, jag märkte att dom inte var farliga, det var fortfarande jag som bestämde.
Tillsist hamnade jag alltid på samma ruta, jag vill inte ta mitt liv. Jag vill leva, för mig själv och för mina barn.
Men vilka maror måste inte Dansken gått igenom, vilka mörka platser och fantasier stötte du på som tillsist gjorde att du inte orkade leva längre. Tänk om, tänk om jag kunde gjort någonting för dig. Jag tror inte det men såhär i efterhand ångrar jag verkligen att jag inte ringde dig någon gång, skickade ett meddelande, lät dig veta att jag tänkte på dig.
Du finns inte hos oss längre. Jag kan inte skicka något meddelande längre, jag kan inte ringa din telefonsvarare och bli lurad av ditt meddelande längre.
"Aaaa det är Dansken.... NÄMEN TJEEENA hur är läget.... jofan det är bra, hur är det med dig? ... aha, aaa ok. Vad har du på hjärtat då? ......... NÄ, men lämna ett meddelande efter pipet så ringer jag upp! haha, hejdå!"
Jag vet inte hur många gånger jag gick på det, för du sa exakt samma sak när du verkligen svarade också, jäkla orm! :-)
Jag vet inte om det är viktigt, men det känns viktigt för mig att veta hur det gick till när han tog sitt liv, samtidigt kan jag inte fråga någon, det vore verkligen ett övertramp. Varför vill jag veta det? För att veta att han inte led? Jag vet inte.
Nu är det för sent i alla fall, oavsett om du led så eller inte, så har du fått tyst på dina plågoandar, marorna rider dig inte längre. Jag hoppas du sitter i en båt någonstans, i Nangiala kanske, och fiskar med en vit-gul rappala och har det bra.
Jag hoppas det. Men jag tror inte på det, men det är en fin tanke på något sätt. Att när vi dör så fortsätter vi att leva på något annat sätt. Jag har ingen aning om hur det skulle gå till.
Egentligen är det kanske mest för sin egen del man tänker så, för att inte vara så rädd för döden, för den som är död spelar det nog ingen roll alls. Är det svart så är det, man kan inte tänka "Jaha, nähä så jag kom inte till himelen då?" och kom man till himelen så är allt frid och fröjd.
Eftersom jag fick reda på det så långt efter att det hänt så skriver jag om det, för att ta farväl, på mitt sätt. Jag har ingen begravning jag kan gå på och säga "Hejdå, bästa bästa Dansken!" Jag skriver några rader och vill på det här sättet säga hejdå, världens bästa, bästa Dansken!
Jag kunde inte skiljas från vännen min utan att fälla tårar.
Jag saknar dig.
Vem kan segla förutan vind, vem kan ro utan åror?
Vem kan skiljas från vännen sin utan att fälla tårar?
Jag kan segla förutan vind, jag kan ro utan åror.
Men ej skiljas från vännen min, utan att fälla tårar!
Din älskade Thåström, endast ett klick borta!
www.youtube.com/watch?v=yjB0UfviG_U
