PettaPan

Vad är ångest för mig?

Varför vill jag skriva om ångest, bara att tänka på ångest kan ju få en att börja må dåligt. Men jag tänker att jag kanske, genom att sätta ord på den, kan göra den mer hanterbar.

Det återstår att se.

De som aldrig haft ”riktig” ångest vet inte vad jag pratar om. Jag menar den sortens ångest som förlamar dig. Där du känner att du vill fly ur din kropp och lämna den bakom dig.

Jag har försökt förklara hur det känns, men det närmaste jag kommer är inte tillräckligt beskrivande ändå.

Om du tänker dig det värsta kryp du kan tänka dig, en spindel, råttor, ormar, kackerlackor eller någonting du avskyr över allt annat. Ditt ex. kanske?

Sen tänker du dig att du blir begravd levande, och i kistan du blir begravd i fylls med det mest avskyvärda du kan tänka dig, sen stänger dom locket och du hör hur jorden öses ner över kistan, hur ljudet av spadarna blir allt mer avlägsna ju mer jord de öser ner över din kista.

Sen är du ensam med dina spindlar, eller vad det nu är, du försöker att andas men om du öppnar munnen och tar ett djupt andetag så kommer dom krypa in i munnen och kväva dig, du får inte luft!

Det känns som dom spänt ett stålband runt bröstet på dig innan de sänkte ner dig i kistan, och du är rädd att ta ett djupt andetag för då kanske stålbandet runt bröstet dras åt när du andas ut. Jag kan tänka mig att det är som att bli kvävd av en jätteboaorm. För varje andetag du tar så kramar ormen åt hårdare, till du inte längre kan andas.

Alla muskler i ansiktet stramas åt, om du har tillräcklig sinnesnärvaro att tänka på det så känner du hur tinningarna är spända, hårfästet i nacken stramar, käkarna är spända även om munnen är öppen. Du vill stänga ögonlocken för att det känns som att ögonen kommer att hoppa ur sina hålor annars. Musklerna på halsen och nacken är stenhårt spända, om du ligger ner på en kudde så är det knappt att huvudet nuddar kudden för att du är så spänd i hals och nacke. Lyckas du slappna av tar det inte många sekunder innan huvudet lyfter från kudden igen.

Spänningen i halsen gör att du känner det som någon stryper dig, musklerna i halsen är så spända att de stramar åt luftstrupen, någon försöker kväva dig, osynligt.

Du känner pulsen i öronen, du hör varje litet slag hjärtat gör, hur det kämpar för att ge kroppen tillräckligt med syre för att orka fly. Fly från vad? Vad är det du är rädd för?

Hela kroppen skriker åt dig att fly. Du vill skrika, skrika så högt du bara kan, skrika ut ångesten. Men vågar man det, tänk om greppet runt bröstet blir så hårt, om du skriker ut all luft, att du inte kan ta ett andetag till. Sen skulle väl alla i närheten omedelbart ringa farbröderna med de vita rockarna och tvångströjan.

Det känns som hela kroppen är full av små kryp, myror eller något annat krypande, helst skulle du vilja krypa ur skinnet och lämna allt bakom dig. Hela förbannade kroppen, tänk om man kunde ta sin själ och fly, fly från sin kropp. Men det är inte i kroppen ångesten sitter, ångesten använder bara kroppen som sin spelplan. För att visa dig hur jävla fel någonting är.

Jag känner när jag skriver om ångesten att den ligger där och väntar på att få komma fram, men jag låter den inte komma. Jag vet inte hur, men det känns som jag har kontroll på den nuförtiden, det var säkert 6 månader sedan jag hade ordentlig ångest senast. Nu befinner jag mig i en ständigt sänkt sinnesstämning istället. Tidigare kunde jag känna mer glädje och sorg, mer hopp och mer rädsla. Nu är det som ett grått täcke ligger över mig. Ärligt talat vet jag inte vilket som är bäst.

Jag tror att Mindfulness har hjälpt mig att hantera ångesten, det har hjälpt mig med många jobbiga tankar. Jag kanske kommer att beskriva vad Mindfulness är för mig, men inte idag, inte nu. Nu vill jag bara sluta skriva om det här så fort som möjligt.

Jag känner hur det börjar spänna i armarna, i benen och i käkarna. Jag är så rädd för ångesten att bara tanken på den verkar driva fram den ur någon mörk håla, djupt inne i mig.

Nu räcker det för idag.