PettaPan

Vart ska jag börja, det finns så många starter känns det som.
När jag skrev mitt "Persongalleri" såg jag att det var många kvinnor som påverkat mig genom livet. Varför inte börja med någon av dessa.... den här personen finns inte med i galleriet kom jag på, måste uppdatera det snarast :)
Jag börjar med det första jag kan komma på som kan ha påverkat mig och hur jag blivit som människa.
Mamma. Min kära mor har så klart påverkat mig väldigt mycket, och eftersom man tar efter eller "speglar" sig med vuxna när man är yngre och tar efter deras beteende så har jag nog fått väldigt mycket av min mor.
Hon har absolut gjort sitt bästa, jag menar inte på något sätt att hon gjort att jag mår dåligt idag. Hon är en underbar mamma, och har alltid varit det. Jag och mina kompisar har haft roligt, både åt henne och med henne... mest åt henne.
Som den gången vi hade varit och spelat fotboll och landat i gräsmattan nedanför min balkong efter matchen.
Vi hade köpt med oss ett sånt där 24-pack Coca Cola på vägen och satt där och snackade om ditt och datt när min mamma kommer ut på balkongen, hon hörde väl att vi pratade, ser att vi dricker Coca Cola och säger, på sin knaggliga Svengelska.
- "Åhhh va gott det ser ut, gimmie a cock...."
Varpå jag och mina kompisar sprutar ut Coca Cola över varandra, en del sprutar ut det genom näsan till och med. Sen börjar alla tok skratta.
Mamma ser ut som ett frågetecken och när vi samlat oss lite så förklarar jag att hon just bett om att få lite KUK och inte Coca Cola!! Mamma, svarar....
- "Hmm, ja ... men det vore också gott :-) " varpå alla viker sig av skratt igen.
Hon är sån :-)
Jag har flera sådana situationer jag skulle kunna dra upp, men jag ville bara visa vilken härlig, öppen människa det är.

Anledningen till att jag börjar med min mamma är att jag funderat varför jag, dels, varit så rädd att ett förhållande ska ta slut och varför det tog så lång tid innan jag ens vågade ge mig in i ett förhållande. Det här är sådant jag klurat på under senaste året, sedan min terapeut berättat för mig om "spegling" av sina föräldrar eller andra "förebilder".
Mina första starka minnen jag har är hur jag ser min mamma sitta böjd över köks bordet och gråta. Hon gjorde det ofta efter skilsmässan, dom skiljde sig när jag var runt 7-8 år.
Hon grät så mycket att jag nog kopplade ihop hennes sorg med att förhållandet tagit slut, jag kommer ihåg att jag under flera år försökte trösta, som ett barn gör när en förälder är ledsen. Jag gjorde allt för att få henne glad, kokade kaffe, gjorde smörgåsar med massor av goda på-lägg. Ingenting hjälpte, hon bara grät och grät, ibland slutade hon och verkade vara glad ett tag. Jag tror det mest berodde på att hon förstod hur ledsen hon gjorde mig.
Självklart blev jag livrädd för ett förhållande som skulle göra mig sådär ledsen om det tog slut.
Men det är först nu jag kommit på att det inte alls berodde på att de skiljt sig som hon var ledsen.
Hon jobbade hela dagarna, och kom hem och lagade middag och tvättade och donade åt mig och mina tre syskon. En bror och två systrar. Äldsta systern hade i och för sig flyttat hemifrån redan. Men hon mådde inte bra, hon har beskrivit det som ett helvete. Hon hade ångest, koncentrations svårigheter och massor av andra symptom.
Alla läkare hon gick till under 5 års tid avfärdade henne med att det var psykiskt och gav henne några piller som hon vägrade att ta för hon visste att det inte var psykiskt. Jag minns många gånger hon kom hem från doktorn helt vansinnigt upprörd och arg, för ingen verkade tro på henne, hon sa många gånger att dom i princip klappat henne på huvudet och sagt "Lilla vännen, ta dom här tabletterna så mår du bättre. Så hörs vi om en månad." utan att egentligen undersökt henne alls.
Nu när jag själv gått till doktorer några gånger så förstår jag den känsla av uppgivenhet som hon måste ha upplevt av att inte bli trodd.
Så när hon kom hem en dag efter att ha fått provsvar från sin nya doktor, för övrigt den första doktor som ens brytt sig om att ta prover på henne, så grät hon. Jag minns det som det vore igår, hon bara grät och grät och jag kunde inte höra vad hon sa för något. När hon hängde sig runt min hals, jag hade växt om henne redan då, och jag hörde någonting som liknande skratt bakom gråten, så förstod jag att det var någonting bra som hänt. Det tog ett tag, det kändes som en evighet kommer jag ihåg, men till sist förstod jag att hon hade fått diagnosen "Giftstruma" ... och att man blir GLAD för en sådan diagnos är ganska talande för hur djävligt hon mått under flera år.
Nu visste hon att hon skulle få äta medicin i resten av sitt liv, men hon skulle slippa ångesten och alla andra symptom som följer med den sjukdomen. Framför allt skulle hon känna att hon inte var galen som kände som hon gjorde och träffa doktorer som avfärdade henne med en viftning på handen och några tabletter.

Men under min uppväxt feltolkade jag alltså hennes sorg, jag kopplade den till ett brustet hjärta och därför vågade jag mig inte in i något förhållande. Jag höll mig på avstånd, visade aldrig intresse för någon, även om jag var tokkär, vilket jag var flera hundra gånger, känns det som, under tonåren! :-)
Det håller i sig än i dag, jag har väldigt svårt att våga tro att någon vill ha mig, för jag intalade mig själv att jag inte fick falla för någon som inte skulle vilja ha mig. Då kunde mitt hjärta krossas och jag skulle bli lika ledsen som min mor varit under flera år!
Jag tror inte på någon som säger att de tycker om mig, jag tror de menar på något annat sätt. Att dom tycker om mig som en vän eller som en clown eller vad som helst utom just som en potentiell partner.
Jag vågar inte riktigt tro att de skulle vilja ha mig, tänk om de krossar mitt hjärta! Då är det enklare att avfärda dem som snälla som vill vara min vän.
Jag har såklart "raggat" på tjejer men aldrig med något "bra" resultat. Jag suger på att ragga. De tjejer/kvinnor jag varit tillsammans med har visat sjukt tydligt att dom vill ha mig. I princip "Jag gillar dig, håll käft och kyss mig!".
Om en tjej "bara" uttrycker att hon gillar mig så blir jag såklart smickrad, men när jag tänkt igenom det så vänder jag det till att hon gillar mig som en kompis och då rinner det ofta ut i sanden eftersom det inte är så vanligt att man fortsätter förklara sitt intresse för någon som verkar likgiltig.
Jag har sjukt svårt för nya förbindelser, jag är livrädd för att få hjärtat krossat.

Nu behöver jag i och för sig ingen ny förbindelse då jag är tillsammans med Amazon igen, efter ett några månader långt uppehåll, men det är inte officiellt än.

Jag är inte rädd för förhållanden, jag är rädd att de ska ta slut.
Men nu när jag börjat förstå varifrån den här rädslan kommer ifrån så känns det som en liten befrielse. Jag förstår nu att det gör sjukt ont att få hjärtat krossat, men man tar sig igenom det.
Jag älskar Amazon och vårt förhållande, och jag vill aldrig att det ska ta slut.
Men det känns ändå bra att ha kommit fram till att livet går vidare även om inte förhållandet gör det.
Jag känner mig starkare på något sätt med den insikten i bakfickan.

Det var nog allt för idag tror jag... jag får väl återkomma om jag kommer på något mer i ämnet.
Jaha, mitt första egentliga blogg-inlägg är till ända, jag kanske borde förbereda mig mer innan jag sätter mig och skriver nästa gång. Men samtidigt känns det bra att bara skriva ur hjärtat/hjärnan utan en massa för-analyser.
Syftet med skrivandet är att jag ska kunna gå tillbaks och se hur jag tänkt tidigare och kanske dra lärdom av det. För livet är inte statiskt, om två år kanske jag inte tycker såhär längre.
Samtidigt som jag skriver lär jag mig saker om mig själv tror jag, jag kommer att tänka på det jag skrivit nu och analysera och dissekera allt. Sån är jag. Under den processen kommer jag att lära mig ännu mer hoppas jag. Jag hoppas kunna komma till en djupare förståelse för varför jag är på ett visst sätt, vaför jag lider av utmattningsdepression.
Och framför allt, hur fan jag ska ta mig ur den och bli frisk igen, slippa känna mig helt värdelös, som en parasit på samhället. Jag vill kunna säga - "Hejdå, trevlig helg." till mina kollegor. Vill känna att någon uppskattar vad jag bidrar med.
Just nu är jag inte värd ett ruttet lingon ens.

Nästa gång tror jag att jag kommer att skriva om mobbing på jobbet... jag trodde inte jag varit utsatt för det, men det har jag, jag har dessutom sett andra bli utsatta.
Kanske har det med att göra att jag utvecklade en sorts allergi mot min arbetsplats?