Mobbad?
Jag har ständigt försvarat arbetsplatsen och sagt att jag trivdes väldigt bra, det gjorde jag också. Men sedan jag sagt upp mig, för att kunna släppa tanken på den arbetsplatsen har jag kunnat se det ur ett lite annat perspektiv. Det är som att eftersom jag inte kommer att jobba där mer så kan jag tillåta mig själv att se den fula baksidan, och inte bara den vackra fasaden.
Jag kommer nog inte nämna det som var bra med arbetsplatsen så mycket, men det fanns mycket som var väldigt bra också. Det kommer jag inte behandla här, jag ska försöka få ur mig det fula, det som gnagt i mig i flera år utan att jag tillåtit det att komma ut.
Varför har jag inte vågat erkänna det för mig tidigare, delvis för att jag varit orolig att behöva jobba på en plats där jag blivit mobbad, och delvis för att det är ju pinsamt att bli mobbad på sin arbetsplats, som vuxen människa måste jag kunna säga ifrån? Varför gjorde jag inte det?
Räknas det som mobbing det jag nu kommer att skriva om, jag tycker det.
Det är många ”chefer” på mitt förra jobb, jag benämner dem med ”närmsta chef” och ”högste chef” tror jag, fast högste chefen är väl egentligen VD/GD. I mitt fall är högste chefen platsen under VD/GD. Det är inte alltid samme person som är ”Närmste chef” eller ”Högste chef”.
Det var allmänt känt att man skulle ha högskoleutbildning för att komma någonstans på mitt jobb. Jag märkte inte så mycket av det, jag jobbade på och var nöjd med tillvaron. Jag blev väldigt duktig på det jag gjorde, i princip var jag den ende som kunde det jag gjorde på jobbet och satt därför i en väldigt bra position för att kunna förhandla upp min lön. Men det gjorde jag inte, av lojalitet tror jag, dumhet? Snällhet kanske?
En dag fick jag erbjudande från ett företag att börja jobba hos dem istället, inte med samma sak som jag jobbade med nu utan inom ett annat område, de värdesatte mig som person väldigt högt och var imponerade de gånger vi haft kontakt med varandra genom jobbet.
Jag kände mig smickrad naturligtvis, jag gick till min ”närmste chef” som varit min chef sedan jag började i organisationen och berättade som det var. Jag har blivit erbjuden ett jobb och de är villiga att betala mig x-antal tusenlappar mer än jag har idag.
Av lojalitet, igen, så sa jag ”Om ni matchar det budet så stannar jag kvar.” jag kunde ha försökt trigga dem mot varandra och trissat upp budet, men det gjorde jag inte…. Dum? Snäll? Lojal? Idiot börjar jag tänka nu när jag ser det såhär svart på vitt…
Han svarade att han skulle prata med sin chef, nästa dag blev jag kallad till ”Högste chefen”. Jag visste att jag hade ett bra förhandlingsläge. Ack ack ack så fel jag hade, jag kommer in och hälsar, både närmste och högste chefen är där, jag sätter mig mittemot högste chefen. Han frågar direkt vad jag har för utbildning, ingenting om hur länge jag jobbat där, vad jag jobbar med.
Vad har jag för utbildning?
Jag har gymnasieutbildning och sedan har jag under mina fyra år i organisationen gått flera utbildningar, jag var högt ansedd av mina medarbetare och av utomstående företag jag hade kontakt med dagligen genom mitt arbete.
Då säger han utan betänketid.
– ”Ingen högskoleutbildning? Då tackar jag dig för din tid här.”
That’s it? Efter fyra års stenhårt jobb för att nå den position jag hade så låter han mig bara gå!
Jag ställer mig upp, sträcker mig över bordet och tackar för den här tiden och vänder mig om och går. Bakom mig står min närmste chef och ser ut som han svalt en citron ungefär, han följer mig till dörren och viskar när jag går ut.
- ”Vänta med att säga upp dig, jag ska prata med honom.”
Min chef skriver ett personligt brev där han förklarar hur viktig jag är för organisationen, att jag har en kompetens som ingen annan har och att vi var inne i kontraktsverifiering och därför kunde dom inte låta mig sluta.
Det hjälpte, de matchade konkurrentens bud och jag stannade kvar. Nu känns det helt ofattbart att jag stannade kvar efter den behandlingen. Jag skulle naturligtvis ha gått till konkurrenten som uppskattade mig för den jag var och det jag kunde, inte enbart för den utbildning jag hade.
Det här är någonting jag inte lagt mycket vikt vid tidigare, men nu känner jag att jag hela tiden kände att jag inte var tillräckligt bra. Vad jag än gjorde så kunde jag aldrig ändra den utbildning jag hade, även om jag gjorde ett minst lika bra jobb som någon annan. En skillnad mellan oss som inte hade högskoleutbildning och de som hade det var att vi stannade kvar längre. De med hög utbildning började hos oss för den höga ingångslönen, jobbade ett till två och sen bytte de jobb. Vi som hade gymnasieutbildning stannade kvar, behöll kompetensen i företaget. Självklart är det viktigt med högutbildad personal, men därmed inte sagt att de med lägre utbildning ska köras över, det borde rimligtvis baseras på vad man presterar på arbetet.
Jag kunde aldrig bli tillräckligt bra. Varför stannade jag kvar, jag la ner väldigt mycket tid på att göra allt perfekt, jag ville inte att någon skulle kunna säga
–”Ja, det är klart att han misslyckades, han har ju inte ens högskoleutbildning.”
Jag utbildade även personal, både intern och extern personal som jobbade inom mitt område, mina kurser fick alltid höga betyg och nöjda deltagare. Men jag tänkte alltid på att jag inte dög, för jag hade fel utbildning.
Jag jobbade under många år med en kollega, vi pratade ofta om fiske, på fikaraster och ibland även på kontoret, vi stal lite arbetstid och pratade fiske. Vi älskade bägge två att fiska.
Efter 6-7 år så blev kollegan befordrad till ”närmste chef” och vi fortsatte att prata fiske med varandra naturligtvis.
Första året han var min chef så kom han in och beklagade att jag knappt fått någon löneförhöjning alls, men lovade mig att nästa år skulle det bli bättre. Anledningen till den dåliga löneförhöjningen berodde på att vi nyanställt flera nyexaminerade högskoleingenjörer och de gick in med högre ingångslön än vad jag hade efter 7-8 år i organisationen.
Det gick ett år, vi pratade naturligtvis fortfarande som kollegor, även om han beslutade om vissa saker, men ingen av oss såg honom som chef i den bemärkelsen. Jag avstod att löneförhandla eftersom det skulle kännas dumt att löneförhandla med en före detta kollega, jag överlät det åt facket att löneförhandla åt mig, lite löjligt av mig egentligen för vi kunde skilja på våra roller i organisationen.
Jag fick en ganska normal löneförhöjning, med tanke på att jag knappt fått någon året innan så var den nästan i underkant, men jag var nöjd, jag trivdes på jobbet och klarade mig ekonomiskt så jag klagade inte, jag tänkte inte ens på det faktiskt.
Men när vi en dag satt och åt lunch, jag och några kollegor så satt en av dem som anställdes året innan och klagade på sin löneförhöjning, han hade fått några hundra mer än mig och jag brydde mig faktiskt inte om vad någon annan fått. Jag var nöjd, men då säger han
– ”Man måste tydligen tycka om att fiska för att få en ordentlig löneförhöjning här. Allt man behöver göra är att sätta sig med chefen och pratar fiske på arbetstid så får man bra betalt.”
Jag förstod att han menade mig. Han sa det extra högt för att jag absolut inte skulle undgå att höra det. Vad gjorde jag? Ställde jag mig upp och bad honom fara åt helvete? Förklarade jag att jag inte löneförhandlade själv för att undvika risken för ”jäv”? Nä, jag satt tyst och vände mig inåt, jag lät hans uttalande gå obestritt. De övriga kollegorna reagerade inte heller, flera av dem anställdes ju också förra året, det var de som ”tagit min” löneförhöjning det året, de kanske höll med om att det var orättvist att någon utan högskoleutbildning fick nästan lika bra/dålig löneförhöjning som dem själva?
Efter den här händelsen undvek jag att hamna själv med min chef, min tidigare kollega och gode vän. När han kom in på mitt kontor och satte sig på en stol för att snacka som vanligt, då fick jag alltid väldigt mycket att göra, jag passade på att skriva ut saker för att kunna ursäkta mig och gå ut i korridoren för att hämta pappren. Jag gick på lunch eller sa att jag var tvungen att ringa ett viktigt samtal. På fikarasterna hände det ofta att han började prata fiske, såklart, det har vi ju alltid gjort, men jag började ursäkta mig… varje gång.
Jag ville aldrig bli anklagad för att ”fuska” till mig en löneförhöjning igen.
Jag tror att ovanstående bidragit mycket till min successiva nedbrytning som till slut ledde fram till att jag ”gick in i väggen” = Utmattningsdepression.
Förutom det ovan så hade vi anställningsstopp de sista två åren innan jag gick in i väggen.
Det innebar att de högskoleutbildade som slutade inte blev ersatta av nya, vi som var kvar fick dela på deras arbetsbördor, de som kunde slutade för att trycket blev för högt, vilket innebar att vi andra fick ännu mer att göra.
Jag började bli trött, extremt trött på arbetet, jag somnade nästan hela tiden det sista året. Jag började sitta med nyckelknippan i handen för att vakna när jag somnade. Jag kunde inte koncentrera mig. Sista halvåret innan jag bröt ihop kunde jag gå ner till affären för att köpa kaffe men istället komma hem med mjölk. Jag hade ingen koll alls på vad som hände med mig. Flera kollegor bad mig ta det lugnt, och min chef bad mig till och med att ta ut lite sparad semester. Gjorde jag det? Nä, jag hade ju bara en svacka intalade jag mig.
Så när erbjudandet om en chefsposition uppenbarade sig så tänkte jag ”Perfekt, det här är det jag behöver för att rycka upp mig.”
Om jag bara varit lite uttråkad av mitt jobb hade det säkert fungerat, men nu, när jag var på gränsen till sammanbrott på grund av för hög arbetsbörda kombinerat med den ständiga känslan av att inte duga någonting till så betydde det katastrof.
Jag kommer knappt ihåg det juluppehållet, jag har ingen aning om att jag gick tillbaks till jobbet efter nyår och jobbade i någon vecka. Jag kommer inte ihåg någonting av det. Jag vet att jag gick till doktorn i slutet av januari, för det står på sjukskrivningspappren att jag gjorde det. Men det var i mitten av mars jag kontaktade jobbet för första gången och berättade att jag mådde dåligt. Jag kanske pratat med dem tidigare, men det har jag i så fall ingen aning om.
Nu började en period av massa provtagningar och tester som slutligen resulterade i att jag blev sjukskriven för ”Utmattningsdepression” som jag för övrigt fortfarande är sjukskriven för.
Nu mår jag ofantligt mycket bättre än jag gjorde första halvåret. Men fortfarande mår jag så dåligt att jag inte kommer ur sängen vissa dagar.
Jag ligger och gråter, när ingen ser. Jag måste visa mig stark, även fast jag är så svag vissa dagar att det känns som jag kommer att dö.
Jag vill inte säga att jag mår dåligt längre, att jag helst vill lägga mig på ett tågspår och dö, jag vill inte vara en belastning för mina nära och kära. Men jag vill absolut inte dö, även om det känns som den bästa utvägen många gånger. Det är absolut ingenting jag någonsin kommer att göra. Jag älskar mina barn för mycket för att utsätta dom för något sådant.
Nu först känns det som jag börjar kunna nysta i vad sjutton som gått snett, nu börjar jag inse att min arbetsplats och arbetssituation inte var den bästa för mig. Det verkar som jag var tvungen att säga upp mig för att jag skulle kunna börja se baksidorna med jobbet.
Jag vet inte om någonting av det jag skrivit räknas som mobbing, men för mig känns det som det. Jag brukar alltid försvara de som är svaga, utsatta. Men jag stod inte upp för mig själv när jag var utsatt. Jag fegade ur, varför står jag upp för andra men inte för mig själv?
Varför tar jag mig själv inte på allvar? Varför respekterar jag mig inte själv?
Om inte jag respekterar mig själv, hur kan jag då kräva eller förvänta mig att andra ska göra det?
Nu har jag fått ur mig det här. Det känns bra. Får se om jag om några månader har lärt mig någonting nytt av det här.
Det blev sjukt mycket text. Hur kan jag haft allt det här i huvudet, jag trodde jag skulle skriva 10-20 rader om det här.
Du skriver så otroligt bra!
Usch, tyvärr är det nog så som du säger, att respekterar man inte sig själv så tar vissa idioter lättare fasta på detta och då respekterar de en inte heller. Fast det borde vara tvärtom, så orättvist är det ju. När man mest behöver någon som står upp för en liksom.
Jag är ganska säker på att du ibland blir trött på att höra "vad du är snäll", för ibland tjänar du inte på det. Eller varför är inte de lika snälla då om de beundrar det så; det är faktiskt ett aktivt val att vara snäll. Tycker jag.
Du är kanske också är trött på att höra "du är för snäll". Hur kan man egentligen vara "för snäll?" Ja, när det skadar en själv kanske, i och för sig. Då är det ju dumt.
Härligt hur du "skriver av "dig", det liksom riktigt "känns" att du gör det :-)
Tack igen :)
Kul att det, även för andra, går att läsa vad jag skriver.
Det har tagit mig väldigt lång tid att inse att "folk" inte tänker som mig, det finns faktiskt de som avsiktligt kan säga och göra saker för att såra en annan människa. Jag visste inte det, inte på det sättet i alla fall, det var lite av en chock att upptäcka det. Tänk om alla gjorde vad de kunde för att göra andra glada istället för att göra dem ledsna. Visst måste man göra någon ledsen ibland, men då kan man väl göra det på ett schyst sätt?
