PettaPan

 

Jag och min terapeut har diskuterat min självkänsla många gånger, eller min brist på självkänsla kanske jag ska säga. Vid mitt sista besök, nej inte senaste, sista besöket hos honom, så tyckte han att jag var så övertygad att han kallade den bild jag har av mig själv, som ful/grotesk, för ett ”Grundantagande” alltså att jag på något sätt kommit fram till att så är det och ingenting kan ändra på det. Ungefär som att jorden är rund.

Självklart, och det spelar ingen roll om 10 personer står och försöker övertyga mig om någonting annat så håller jag ändå fast vid min övertygelse.
Jorden är rund, jag är ful/grotesk.

Men….

Jag gillar inte när någon ger mig facit, efter att han sagt det om mitt ”Grundantagande” så har jag börjat fundera, igen. Varför tycker jag så, det finns åtminstone en människa, Amazon, som säger att hon tycker jag ser bra ut. Varför skulle hon ljuga om det? Hon har mig ju redan, hon behöver inte smickra mig längre. Kanske för att jag ska må bättre? Men hon vet ju att jag avfärdar det hon säger som lögn, varför fortsätter hon att envisas med att jag ser bra ut?

Jag kanske ser bra ut för henne?

 

Nu fick jag en tanke som jag måste utforska lite….

Någon timme senare….

Jag fungerar så, att för att jag ska förstå saker så bra som möjligt, behöver jag kunna göra ”bilder” av tankarna.

 

Jag tar tavlor som exempel.

Tavlor, vissa tycker man är fina direkt, tavlor av Michelangelo, Zorn, Carl Larson m.fl. men andra som Picasso är inte så fina, tycker jag, men så finns det människor som kan offra sin högra hand för att få tag på en Picasso, de har sett någonting.

Så det stämmer kanske det Tingeling påminde mig om, skönhet ligger i betraktarens ögon.

 

En del tycker att vissa människor är vackra, fina, speciella utan att kunna förklara varför.

Jag säger ofta, eller kanske inte ofta men det händer ibland att jag säger ”Kolla va snygg hon är!” eller ”Oj, han ser bra ut”. Men den jag säger det till svarar ofta. ”Va? Vem? Hur kan du tycka det?”. Då har jag inget svar egentligen, jag vet inte varför jag tycker det, jag ser bara någonting hos personen som väcker ett intresse eller någonting åt det hållet.

 

Jag jämför med tavlor igen, vissa tavlor tilltalar en utan att man kan förklara varför, säg en tavla föreställande en lövskog. Vissa tittar på den och säger ”Jaha?!”
Medan jag ser någonting i tavlan utan att veta vad, när jag tittat ett tag kan jag se en skugga där inne bland träden, den väcker mitt intresse och får mig att fundera, är det en skugga av ett träd, eller människa, är det en liten fågel som sitter där på en stubbe?

Helt plötsligt ser man någonting man inte sett tidigare, det kan vara en solstråle, en helt tydlig solstråle som man aldrig sett fast man stirrat på tavlan i tio minuter. Vart kom den ifrån? Då visar det sig att den tavla man från början tyckte var ganska alldaglig helt plötsligt är väldigt vacker, solstrålen letar sig ner bland grenarna och avslöjar en vacker Körsbärsblomma i ett träd. Men när man berättar om det man hittat för någon annan så är det inte säkert att de kan se solstrålen, eller blomman, det kanske inte ens är säkert att de ser den skugga som från början fångade ens intresse.

Men när jag ser på den tavlan i framtiden kommer jag bara se solstrålen och körsbärsblomman.

 

Så kan det ju vara med människor också. Vissa ser någonting speciellt och vackert hos människor som andra bara ser som fula.

Vissa tavlor tycker de flesta är väldigt vackra, men det är inte alla som eftersträvar en vacker tavla, vissa vill ha en Picasso?! Fråga mig inte varför, jag gillar inte Picasso, men andra gör det.

 

Betyder det här att ”Det finns någon för alla” verkligen stämmer?

Nu har jag redan mitt på det torra, hon tycker jag är vacker, hon kanske gillar Picasso, vad vet jag? J
Eller jag ska nog inte jämföra mig med en tavla av en så stor konstnär, men jag kanske är en tavla av Knut Knutsson, och just den tavlan tycker min Amazon, är väldigt vacker.

Usch, tänk om jag måste omvärdera mitt synsätt på mig själv. Tänk om det faktiskt finns människor som tycker jag ser bra ut?! Konstig tanke, för första gången på … så länge jag kan minnas så tänker jag den tanken utan att se det som orimligt, omöjligt eller som en lögn.

Jag är nog förresten inte en vacker tavla för någon, jag är nog mer en körsbärsblomma, man måste våga leta för att hitta någonting vackert hos mig.

Tack Venus för citatet från gubben som dött. (letar, letar, letar… hittat :) )

 

"- What do you most dislike about your appearance?
- The way in which it makes former admirers search for neutral words.”
(Christopher Hitchens)

Jag behövde verkligen bearbeta det här, och så slänger du ut en liten röd tråd åt mig som jag bara behöver följa för att reda ut saker och ting i hjärnan som jag brottats med i flera år :)

 

Men, varför måste det vara en tavla jag tar som exempel?
Det kan lika gärna vara en text väl? En del personer skriver så vackra texter och så bra böcker att folk beundrar dem. Vissa får nobelpris till och med, varför skulle inte en sådan egenskap kunna vara ”körsbärsblomman”?  Måste det vara någonting visuellt vackert för att det ska kunna vara fint?

Jag tror inte det. Men samtidigt är det mycket enklare att hitta körsbärsblomman om det man tittar på är vackert från början. Blicken fastnar mycket lättare på vackra ting, och då är det lättare att hitta det vackra där under också.

Men, vissa nöjer sig bara med att se det vackra på utsidan och letar inte efter ”körsbärsblomman” där inne, det måste vara lika hemskt för en vacker person att aldrig bli uppskattad för det som finns under ytan som för en person som blir utdömd för att han/hon är ful.

Jag har mycket klurande kvar känner jag, härligt, jag känner mig glad och upprymd som ett litet barn som just kommit på att man kan blanda såpbubblor själv med vatten och diskmedel.

Eller… som ett barn som kommer ut och ser att det snöar för första gången den vintern :-)

 

Nu ska vi se om jag kan somna, det tog en stund att skriva det här och att klura, jag blev faktiskt rädd att jag skulle somna innan jag klurat färdigt, tänk om jag glömt allt jag kommit på när jag vaknat.

Jag känner mig faktiskt lite hoppfull nu, jag ska nog inte avfärda Amazon lika snabbt nästa gång hon tycker jag ser bra ut, hon kanske har sett min körsbärsblomma. (Ja... den körsbärsblomman har hon också sett)
(Ett jäkla tjat om körsbärsblommor, men jag tycker dom är fina och jag kom inte på någonting annat… undrar om jag är den ende i världen som fattar vad jag skrivit om? Klockan är ändå kvart i sex på morgonen och jag har klurat och skrivit sedan klockan tre…)

Det kanske finns hopp om att jag kan få bättre självkänsla någon gång i framtiden, jag måste börja jobba på det i alla fall.